Elcykelmotor
Mitt elcyklande började för ett par år sedan när jag hälsade på en släkting som är bosatt i Oslo. Han berättade då att han införskaffat en elcykel i syfte att ta sig fram och tillbaka till jobbet. Enligt vad han sa så tjänade han trettio minuter enkel resa på att ta elcykeln i stället för bilen i Oslos rusningstrafik. Eftersom jag visste vilka backiga vägar han hade att bemästra, så frågade jag försynt om han inte var helt slut när han anlände till arbetsplatsen.
– Inte alls, bedyrade han. Pröva min cykel så får du uppleva något nytt. Men börja uppför för säkerhets skull.
Han bor nämligen halvvägs uppför ett större berg.
– Det är nog säkrast eftersom du är ovan, fortsatte han.
Uppför, tänkte jag, som inte alls är förtjust att cykla i uppförsbackar. Men jag gjorde som han sa och äntrade med viss tvekan den elförsedda cykeln. Jag tog några försiktiga tramptag och döm om min förvåning när jag gled uppför den branta backen. Jag upplevde nästan samma känsla som när jag som nybliven femtonåring premiäråkte min första moped. När jag efter en stunds cyklande i ett backigt Oslo återvände till min startposition var det med ett stort leende på läpparna. Precis det min släkting hade förutsagt, berättade min hustru lite senare. Jag var frälst!
Veckan därpå inköpte jag en elcykel av bästa märke. Visst kostade den en slant men det var det värt. Jag vill påstå att denna investering drastiskt har ändrat en del av mina livsvanor. Numera är jag inbiten cyklist. Visserligen elcyklist, men ändå. Visst, det finns belackare som häcklar mig och menar att det är fusk att cykla elcykel och det får de gärna tro. När jag exempelvis, vid den årliga läkarkontrollen, informerade min läkare om mina cykelvanor var han synnerligen tveksam till att elcyklande kunde vara till någon nytta för välbefinnandet. Året därpå berättade han med förtjusning hur nöjd han var med sin nya elcykel.
Så här är det. För att komma framåt så måste du trampa. Du väljer själv, med växlar, hur mycket motstånd du vill ha. Alltså måste jag röra på mig och får naturlig motion. Från början körde jag med lite lättare växel, nu använder jag nästan uteslutande den tyngsta med undantag för de brantaste backarna.
Jag har en mil till jobbet. Inga problem. Även om det är motvind. Vilket det nästan alltid är oavsett om jag åker dit eller hem. Det innebär med vanlig cykel att man är tämligen utpumpad och svettig när man anländer till arbetsplatsen. Hur trevligt är det? Med elcykel undviker jag sådana olägenheter. Numera cyklar jag till och från jobbet så fort tillfälle gives och när snö och is inte lägger några hinder i vägen. Effekterna av detta blir att jag får en rimlig dos av luft och motion samt en märkbart förbättrad privatekonomi. Varje dag på cykeln innebär minst två mils lägre bensinförbrukning, avsaknad av P-avgift och minskad risk att drabbas av fortkörningsavgifter. Tidsskillnaden per dag blir max femton minuter om jag inte tar en omväg på hemresan, vilket ofta sker, bara för att njuta av mitt cyklande.
Tro det eller ej men det finns andra fördelar också. Både miljömässiga och ekonomiska.
Eftersom jag njuter av mitt cyklande så tar jag numera cykeln när jag ska ”storhandla”. Då cykeln i förhållande till den bensinslukande bilen har ett begränsat lastutrymme så måste jag mycket noggrannare planera mina inköp och inte ägna mig åt impulsköp som jag tidigare gjort. Nu har jag bara cykelkorgen och en låda på pakethållaren att packa i. Jag lovar, matkontot blir lägre och matsvinnet lika så. Jag behöver inte längre kasta allehanda matvaror som inte förbrukats före utgångsdatumet.
Summa summarum, jag ser mest fördelar med att trampa elcykel. Men härförleden hände något som lade lite sordin på min cykelglädje. Jag är vanligtvis van med att forsa förbi andra cyklister om man bortser från rena tävlingscyklister men plötsligt blev jag omkörd av en dam på en elcykel. Trots att jag trampade så fort hjulen bar så gled hon lätt och ledigt förbi mig och försvann i fjärran. Jag blev bestört. Finns det elcyklar som går fortare än min? Jag hade ju hört att det fanns en högsta tillåtna hastighet på 25 km/h.
Häromdagen fick jag svaret från min släkting i Oslo.
– Min cykel går i sextio, berättade han på hurtig norska. Man kan nämligen trimma den. Jag kan hjälpa dig.
Jag var i valet och kvalet. Racercykel? Eller vara nöjd med den fart jag är van vid. Efter en stunds eftertanke svarade jag:
– Jag tror jag får stå ut med snabbcyklande damer och väljer hellre att njuta av mitt cyklande i makligare takt!
Cykla lugnt!
Arne Olofsson