Nyligen läste jag i lokaltidningen en konstnärs debattinlägg om konsten. Han menade att det offentliga borde ta ett mera samlat grepp om kultursektorn. Det vill säga, om jag uppfattade honom rätt, beställa flera offentliga utsmyckningar av lokala konstnärer. Som exempelvis av pennfäktaren och hans kollegor inom KRO (Konstnärernas Riksorganisation) . Det var en intressant och uppiggande artikel som gav mig inspiration till nya kulturella stordåd.
Jag bestämde mig nämligen för att ta ett samlat grepp över min konstnärliga verksamhet utan inblandning av vare sig kommun eller landsting. Nu skulle jag stå på egna ben.
Mitt uppslag kom sig av en konstidé som vuxit sig stark i de breda folklagren och spridit sig över landet som en farsot, obekymrad över kulturnämnder och staber inom den offentliga apparaten.
Jag tänker på rondellhundarna.
Nu är det så att gemene man inte riktigt har den tid eller kunskap som krävs för att utforma rondellhundar på det sätt man skulle vilja. Eftersom mina konstnärskollegor var upptagna med att skriva debattartiklar bestämde jag mig för att gå i fronten.
Nere i min källare har jag en gammal träsvarv och en cirkelsåg som jag kom över billigt på en gårdsauktion på 70-talet. Jag grep mig verket an och började massproducera rondellhundar i olika storlekar och färger. Men på ett konstnärligt sätt. Efter att ha åstadkommit ett lager bestående av 75 hundar satte jag upp en liten skylt intill brevlådan ”Rondellhundar Till Salu”.
Resultatet lät inte vänta på sig. Inom kort knackade det på dörren. En pizzeriaägare från Borlänge med fläskmerca som hade hälsat på en kaninuppfödare hemma i byn köpte åtta stycken hundar på ett bräde. Förmodligen motsvarar det antalet cirkulationsplatser i Borlänge där rondellsjukan, enligt honom, ännu inte slagit till med full kraft. Vid skymningen hade jag bara en rondellhund kvar och den såg ut som en blandning av pudel och ledsen Grand Danois.
För att inte besvära min revisor alltför mycket la jag försäljningsintäkterna i en tom syltburk för att nästa dag ta det översta lagret av sedlarna och åka till brädgården i syfte att köpa nytt virke. Jag fick mängdrabatt och blev VIP-kund direkt. Materialet kördes till och med hem på brädgårdens egen lastbil (utan kostnad). Sedan tog jag hjälp av grannen, en pensionerad snickare, som har alldeles för lite att göra mellan söndagarnas bingolottoprogram. Honom placerade jag i källaren för 100 kr i timmen och fritt snus medan jag själv satt i min skrivarlya och formgav nya mönster.
Om ni bara visste hur många olika hundraser det finns i världen. Syltburkarna i huset fylldes av olika valörer och jag tog kontakt med en placeringsrådgivare för att höra vad jag skulle göra. Ett tag var jag inne på att inrätta ett stipendium till de konstnärer som inte har sin tillvaro tryggad genom olika offentliga beställningar men valde istället att donera 50 % av överskottet till Svenska Djurskyddsföreningen. Nu var jag riktigt i smöret och började planera för nästa steg i utvecklingen av mina affärer. Rondellgiraffer!
Men säg den lycka som varar beständigt. I förra veckan blev jag uppringd av djurskyddsinspektören på Miljö- och hälsoskyddsförvaltningen i kommunen. En närsynt kattdoktor från stadens västra utkant hade skickat in en anmälan om att hundarna utsattes för otillbörligt lidande. Rondellhundarna saknade daglig tillsyn, hade inte tak över huvudet och maten var obefintlig. Jag blev ålagd att bygga hundkojor, köpa hundmat och täcken till dem. Alternativet var tvångsomhändertagande.
Jag kände mig djupt kränkt och beslutade mig för att genast avveckla min verksamhet trots att jag kommit på en ny lysande affärsidé; Rondellsafari! Guidade stadsturer runt stadens alla rondeller med fotostopp och fika på Statoil vid Nordanbyrondellen. Det uppslaget bjuder jag på och det står var och en fritt att börja när som helst.
Själv ska jag skriva en debattartikel om kulturen.