Jag satt och tittade på TV när det ringde. Det var VM i bandy. Ett sådant här lagom VM som man orkar följa från start till målgång. Först slår Sverige och Ryssland Norge och några andra B-nationer och sedan mötas de tu i finalen. Det är då det spännande börjar.
Det var min svåger.
– Och vad gör du, frågade han på sitt vanliga rättframma sätt. Är du vaken?
Min svåger är av den uppfattningen att vi kulturarbetare har vänt på dygnet och stiger upp först klockan fyra på eftermiddagen.
– Jag tittar på TV, svarade jag sanningsenligt. VM i bandy.
– VM i bandy! fnös min svåger. Bandy, det var kultur och en miljövänlig sport på den tiden man spelade utomhus på frusna insjöar. Men nuförtiden? Nu är det bara en tråkig form av innebandy.
Jag argumenterade inte emot utan väntade på vad han hade för ärende. Min svåger ringer bara när han har ett ärende. Han är nämligen en stressad fabrikör i kaminbranschen, Miljökaminen AB.
– Du har väl inget jobb som vanligt? fortsatte han. Alltså något riktigt jobb. Därför tänkte jag att du skulle komma ner på ett vikariat i fabriken. Du får börja med att borra gångjärnen till gjutjärnsluckorna. I morgon klockan sju börjar du. Ta med en matlåda.
Han lade hastigt på luren och jag hade i detsamma blivit fabriksarbetare. En äkta proletär.
Jag infann mig i tid hur underligt det än kan låta. Förmannen tog emot mig med smutsig näve och cigarett i mungipan. Han tittade misstänksamt på min basker men sådant hade jag lärt mig att leva med. Jag fick ut nyckeln till ett plåtskåp, ett blåställ och ett par stålskodda arbetarskor.
Snart stod jag vid en pelarborrmaskin.
– Du gör så här, sa förmannen och visade. Det var tre olika moment. Efter en kvart lämnade han mig med en pallback full av obearbetade gångjärnsämnen och skyddsglasögon på näsan. Det var bara att börja.
Det gick bättre än jag kunde tro. I takterna till Mix Megapols skval avverkade jag det ena gångjärnet efter det andra. Förmannen var förbi klockan åtta och granskade några av mina färdiga produkter. Han mumlade något som jag betraktade som ett gillande och gick därifrån. Jag kände mig stolt och produktiv. Halv nio kom jag på att man kunde använda två borrmaskiner på en och samma gång om man använde två händer. Pelarborrmaskinerna stod nämligen så nära varandra så att detta var möjligt.
När det så var dags för första rasten kunde jag skönja botten i pallbacken. Det var en kortrast så alla stod kvar vid sina maskiner och rökte samt drack kaffe från termos. Jag såg att mina yrkesbröder blickade misstroget åt mitt håll
Plötsligt kom förmannen fram till mig igen. Nu såg han lite bekymrad ut under oljelagret i ansiktet.
– Facket vill träffa dig, mumlade han.
– Men jobbet? protesterade jag.
– Facket går alltid före jobbet, sa han med uppgiven stämma.
– Han ledde mig ut från verkstadshallen, genom en smal korridor med heltäckande matta och fram till en dörr. Whalle Hanström stod det på dörren, fackombud. Jag knackade på, hörde rasslet av en tidning som vecklades samman samt ett myndigt:
– Kom in.
Jag stegade in på ett av de elegantaste kontor jag någonsin sett. Bakom det mörkpolerade skrivbordet av något ädelt träslag satt fackombudet i egen hög person. Han tecknade åt mig att slå mig ned i en av dessa låga och mjuka fåtöljer som gör att man redan från början kommer i underläge.
– Aron Olnafors, inledde han. Du är inte med i facket.
– Jag började för drygt två timmar sedan, sa jag.
Fackombudet vinkade avvärjande samtidigt som han ögnade igenom ett papper.
– Vet du vad du gör? Du förstör ackordet, fortsatte han. Begriper du vad som sker om du arbetar på detta sätt? Med båda händerna?
– Bruttonationalprodukten ökar väl antar jag.
Det var ett försök att skoja över den absurda situationen men fackombudet ignorerade det hela.
– Nu gör vi så här, sa han. Du går tillbaka till din maskin och jobbar bara med vänster hand resten av dagen. För att återställa balansen. Hur skulle det se ut om alla arbetade som du? Det du gör är både omoraliskt och osolidariskt.
Jag gick direkt upp till min svåger i hans påvra kontorsrum och förklarade situationen. Han suckade medan han hörde på min berättelse.
– Det är så här, förklarade han. Whalle Hanström tjänar ungefär 3 000 kronor mer i månaden än förmannen ute på golvet utan att göra ett dugg. Dessutom ser han till att få de högsta lönelyften varje år och går ändå inte att prata med. Jag är tacksam för det jobb du har gjort men vi måste anpassa oss. Efter facket.
Jag skakade på huvudet, sade upp mig och cyklade hem. Dom hade ändå färdigborrade gångjärn för hela veckans behov.