Jag har två svågrar. En av dem, som ständigt klagar på jordbrukspolitiken, tog över familjegården utanför Älgbänning där han lever på att sälja svarta ägg, julgranar från grannens skog, EU-bidrag samt sin hustru som är sjuksköterska på vårdcentralen. Det var han som ringde och hostade i telefon första veckan i december.
– Du hostar, sa jag. Är du sjuk?
– Precis, sa min svåger.
Ungefär så gick det till när jag fick obetald anställning som sjukvikarierande julgransförsäljare vid en av Västerås bensinstationer. Jag infann mig morgonen därpå vid niotiden med yllesockor i rågummiskorna, vindtät parkas, lovikkavantar och en termos med kaffe. Bensinmacken var en sådan där mack som fortfarande envisas med att sälja bensin till de nybakade wienerbröden och den uppvärmda varmkorven med fransk senap. Där låg granarna i en stor hög och jag ställde dem snyggt och prydligt på den snötäckta gräsrundeln vid infarten. Min första kund var en irakier som anlände med hela sin familj.
– Vi hade aldrig julgran i Irak, förklarade han för mig medan barnen lekte kurragömma i granskogen. Men nu vill vi vara svenska och ha ett träd i lägenheten. Kan man ha den på balkongen?
Jag sa att man kunde det och att man inte heller behöver dansa kring den i dagens moderna Sverige. Han tackade för upplysningen, betalade och släpade iväg julgranen längs med den asfalterade trottoaren. Man kunde följa hans väg i en snitslad bana av granbarr. Jag började undra när julgranarna hade huggits.
Nästa kund var av en besvärligare sort. Han okulärbesiktade alla granarna först med föraktfull min innan han tog fram tumstocken ur innerfickan och började mäta. Vår granne agerar precis på samma sätt, som om julgransinköpet ska vara för evigt, gör färska snitt i stammen, vattnar med Blomstra och sockerbitar samt presenterar med stolthet en medioker julgran ända till påsk varje år . Jag hann sälja fyra julgranar till mindre nogräknade kunder medan spekulanten tog mått på tilltänkta julgransaspiranter.
– Jag tar den här, sa den noggranne köparen. För att ge eftertryck åt sina ord stötte han den tilltänkta granen mot marken så att en sky av granbarr landade på hans lodenrock.
Jag borstade försiktigt av honom. Men trots min vänlighet lade han bara julgranen åt sidan, stirrade på mig och försvann utan ett ord. Utan julgran. Jag tog upp den avbarrade pinnen och gömde den bland de granar som fortfarande bar sina barr med heder.
Morgonen därpå anlände jag vid samma tid till mitt julgransstånd. Kala stammar stack upp ur en bädd av granbarr och fem otåliga köpare väntade på min ankomst för att utnyttja sin ångervecka. Jag smet in bakom bensinmacken och ringde min svåger i mobiltelefonen. När han svarade hostade jag.
– Du hostar, sa han. Är du sjuk?
– Precis, sa jag.