Häromdagen tog min hustru med mig på lunchteater med soppa på caféet i den numera delvis nedlagda teatern i Västerås. Väninnan hade blivit opasslig varför jag fick duga som sällskap. Hustrun antydde att jag skulle må bra av lite kultur, vad hon nu menade med det?
I teatercaféet möttes vi av skådespelare som serverade soppa ur en jätteterrin, friskt kranvatten i glasflaskor samt mjukt gårdagsbröd som blivit hårt men ändå doftade vitlök om man doppade det i soppan. Det får man göra på teatercaféer har jag förstått. Skådespelarna var iklädda kockmössor och vita förkläden precis som på vilken lunchservering som helst och bjöd soppa med samma elegans som på en stjärnkrog i Paris.
Symboliken med soppslevande skådespelare var lite oklar för mig men jag tror att andemeningen var att visa solidaritet med de arbetande klasserna på matserveringar runt om i världen. Tanken kan också ha varit att visa skådespelarnas mångsidighet eller eländiga villkor som medför att det är tvunget att hinna med två dåligt avlönade roller under en vanlig affärslunch. Soppan var emellertid god och var den dessutom tillagad av skådespelarna själva så lär de ha ännu ett yrke att falla tillbaka på.
Utan att, för ovanlighetens skull, ha spillt soppa på mig tittade jag runt bland den förväntansfulla publiken. Merparten av lunchgästerna bestod av den typ av damer som bär upp den svenska kulturen. Lite grådaskiga och i övre medelåldern. Förmodligen efterlämningar från den svenska proggkulturen. Kvinnor som bejakar sin naturliga skönhet och inte lägger ner ”onödig” tid på läppstift och makeup. Några enstaka manliga ansikten, såsom mitt eget, stack upp som fyrtorn i den kvinnliga församlingen. Troligen hade vi män alla samma fråga på våra darrande läppar: ”Vad gör jag här och varför följde jag med?”
Inga viktiga telefonsamtal var för handen för att ursäkta vårt avlägsnande ty telefonerna var enligt order avstängda. Att på något sätt ta sig ur salongen mot räddningen för en nypa frisk luft nere vid Svartån föreföll omöjligt då vi bevakades med hökblickar av de närvarande kulturdamerna.
Den tredje kategorin besökare, som troligen tagit sig in som gratisgäster var teaterstuderande från Bergslagens Folkhögskola. De var hänvisade till att sitta delvis bakom ett draperi som avskiljde caféet från garderoben. De voro alla iklädda vintagekläder (troligen från Myrorna) och herrarna bar gummisnoddsflätade skägg och rastahår ner till axlarna. Från medhavda Konsumkassar tog de då och då upp olika sorters rotsaker som de tuggade eftertänksamt på.
Så började skådespelet. Och det var egentligen hit jag ville komma. Det var en utmärkt bra föreställning! Efteråt, vid klädhängarna, med replikerna fortfarande ringlande som vackra örhängen i mitt inre, kunde jag inte låta bli att säga till min hustru:
– Varför går vi inte på lunchteater lite oftare?