Då och då brukar jag alltid avlägga en visit hos min förläggare. Med baskern i hand knackar jag försiktigt på hans rustika ekdörr efter att ha smugit mig förbi en argsint sekreterare. Det går för att jag är så obetydlig att jag knappast syns.
– Kom in, hör jag en myndig stämma.
Då gör jag det. Kommer in. Bakom skrivbordet av ädelträ sitter min förläggare och blossar på en cigarr. Dagens Industri, som han lutat mot den präktiga magen, lägger han åt sidan. Han reser sig med möda upp från kontorsstolen med inbyggd massagefunktion och sträcker fram sin väldiga hand.
– Herr Odenstam, varmt välkommen, säger han med ett leende och blottar några gyllene jacketkronor som vittnar om ett förflutet som begagnad bilhandlare.
– Får jag fresta med lite kaffe och kakor?
Jag bryr mig inte om att påminna honom om mitt rätta namn, utan slår mig ned på den låga pinnstolen som står till besökarens förfogande. Den argsinta sekreteraren kommer in med en kopp halvljummet kaffe och några Mariekex. Jag letar förgäves efter mjölken medan förläggaren, lite stressat, tittar på sin Rolexklocka.
– Och vad kan jag göra för herr Odenstam? frågar han medan jag smuttar på kaffet.
Då tar jag mod till mig.
– Hur går försäljningen av min senaste bok? undrar jag försynt.
– Lysande, herr Odenstam, lysande, säger förläggaren och snurrar på sin signetring och väger på kontorsstolen.
Då tar jag ännu mera mod till mig.
– Då kanske man skulle kunna få ett honorar, säger jag utan att komma av mig och med tydlig röst. Som förskott på royaltyn eller så. Nu till jul, menar jag. Så jag kan köpa något till min hustru som fyller år inom kort.
Min förläggare har nu lagt pannan i djupa veck och trummar på det välpolerade skrivbordet. Han verkar inte ha hört min fråga.
– Tyvärr har omkostnaderna skjutit i höjden, säger han och ser så bekymrad ut att jag blir orolig för att jag ska behöva låna ut min sista hundralapp.
– Vi har inte nått break-even ännu, fortsätter han och verkar mera gråhårig nu än han var strax innan.
– Jag vet inte vad break-even betyder men jag förstår att det är allvarligt.
– Bokbranschen står inför en gigantisk omstrukturering och vi har inte nått de synergieffekter som jag hoppats på efter att vi har köpt Puttes, G: sons samt Scrooges förlag.
Jag vet inte vad synergieffekter är men jag förstår att det är synd om min förläggare. Det sprider sig en förstämd tystnad i rummet. Till och med cigarröken har svårt att stiga. Dagens Industri ser tilltufsad ut och på den vackra Zornmålningen, med den nakna damen, glittrar inte vattnet på samma sätt som när jag steg in i det väldiga rummet. Jag tittar ner på den orientaliska mattan och skäms. Det blir tyst en stund.
– Då får jag tacka för kaffet, säger jag så och reser mig upp. Kexen ger energi nu när jag ska cykla hemåt.
Det är då som min förläggare slår sig för pannan.
– Så hustrun fyller år, säger han. Då kanske jag kan få bidra med en liten present. Direkt från tryckeriet.
Därpå lägger han ifrån sig cigarren, skjuter över en bok med titeln Gökurens historia och bjuder mig handen.
Säga vad man vill om min förläggare. Men ett hjärta av guld, det har han.