Jag blev uppmanad av redaktören på tidningen att delge lite ur mitt förflutna i arbetslivet vilket jag naturligtvis gärna gör.

Redan som ung gymnasist tillbringade jag mina somrar inom olika näringar. En sommar tillverkade jag skruvhakar, en annan levererade och sålde jag svagdricka och en tredje verkade jag som kamrersassistent.

Efter avlagd studentexamen fick jag mitt första riktiga arbete på ett större, välrenommerat, telefoniföretag. Företaget var solitt och här kunde jag bli kvar ända till pension, sa min moder när hon vinkade av mig på tågstationen.

phone-499991_1280

 

Jag blev tilldelad en plats på avdelningen som ansvarade för konstruktion och utveckling av mynttelefoner. Här handlade det i huvudsak om mekanik. Den hösten jag började på avdelningen hade man just lanserat det nya 25-öresinkastet. I den tidigare varianten hade man tvingats använda tioöringar. Nu var det andra tider. Lägsta avgift för ett samtal var 25 öre.

Vi var fyra man på avdelningen. Men redan första arbetsdagen insåg jag att här behövde man minsann inte jobba ihjäl sig.

– Nu är det lugnt ett par år grabben, sa avdelningschefen till mig. Nu blir det inflationen som avgör när vi måste göra nästa konstruktionsändring. Om ingen dåre på marknadsavdelningen får för sig att ändra modell förstås. Det är det som är det fina i det här jobbet, fortsatte han med ett förnöjt leende, mynttelefoner kommer alltid att behövas.

phone-booth-354830_1280

 

I hela tre månader stod jag ut med att försöka se upptagen ut bakom min ritplanka. Lika lång tid stod jag ut med entimmas fikaraster där man diskuterade hur fånigt det var med knappsatser på de nya bordstelefonerna, när det var så vackert och praktiskt med en fingerskiva av blankaste metall.

Många gånger under årens lopp har jag funderat över vart dessa konstruktörer tog vägen när det gick upp för dem att ingen längre behövde deras fantastiska mynttelefoner. Så häromdagen fick jag ett svar. Jag träffade en av mina gamla arbetskamrater från konstruktionsavdelningen och frågade vad han sysslade med idag.

– Reparerar spelautomater, blev svaret. Ett underbart jobb. Bara ingen får för sig att ta bort enkronan och guldtian. Får man jackpott vill man väl höra ett rassel och inte ett prassel.