Det är lika bra att jag nämner det på en gång. Jag älskar att åka tåg. Jag njuter av varenda minut. Tänk bara att få ha fyra, fem, eller gärna fler, timmar framför sig där man får göra precis vad man vill. Ja, vad jag vill förstås.
Min resa börjar redan där hemma med att jag förbereder en matsäck bestående av en termos med starkt kaffe och några goda smörgåsar. Lite frukt är inte heller helt fel. Det ligger lite nostalgi i detta för så gjorde alltid min mamma, i min barndom, när vi skulle ut och åka tåg. Var det lite längre resor så åt vi i restaurangvagnen som på den tiden var uppdukad med äkta porslin och vita bordsdukar. Bordsservering var en självklarhet. Så är det inte nuförtiden men det är inget jag sörjer. Då finns det annat att sakna. Mer om detta lite senare.
Vad gör jag då på resan? undrar du. Jo, jag har ett antal måsten. Det första jag vanligtvis gör när jag funnit mig tillrätta på min reserverade fönsterplats är att ta fram någonting att läsa. Tänk vilken lyx att helt ostörd få läsa en bra deckare eller ett trevligt magasin i någon timme eller så. När så min första läsestund är avverkad brukar jag börja nalla på min matsäck.
Under tiden, medan jag äter, så passar jag på att studera mina medpassagerare och påbörja min tjuvlyssning. Som författare får jag, det måste medges, en stor del av min inspiration på detta sätt. Caféer och tåg är utmärkta källor till kunskap för en nyfiken pennfäktare. Det är många intressanta diskussioner jag avlyssnat under årens lopp utan att ha den ringaste aning om vilka personerna är som för dessa samtal. Nämnda konversationer ger, om än i modifierad form, uppslag till såväl persongallerier som till invävda episoder i mina böcker. Så, se upp käre läsare, kanske är det jag som sitter och iakttar dig just nu.
Andra spännande tilldragelser uppstår när tåget stannar till vid en station. Jag fascineras av myllret och de ofta tumultartade scener som utspelar sig när stressade människor ska stiga av och på. Jag brukar också fantisera om varifrån de kom och vart de är på väg. Är de på väg hem eller ska de ut på något spännande uppdrag? Jag ser folk som kramar varandra farväl och jag funderar på om de någonsin kommer att träffas mer. Man vet ju aldrig vad som kommer emellan.
När så tåget rullar iväg igen så har jag för vana att drömmande titta ut genom fönstret en stund. Att betrakta landskapet, tamboskap och vilda djur, bebyggelse och alla människoöden vi susar förbi ger mig samma känsla som när jag njuter av en riktigt bra film. Men den ljuva musiken som ackompanjerade min barndoms fönsterfilmer finns tyvärr inte längre kvar. Rälsdunket! Jag saknar de härligt sövande tonerna som uppstod när lok och vagnar passerade rälsskarvarna.
Tyvärr använder sig Banverket numera av skarvfria skenor. Jag hoppas innerligen att någon IT-människa konstruerar en så kallad app till mobilen som styrd av GPS trollar fram det rätta rälsdunket vart än jag styr kosan på mina tågresor. Lägger man sedan till en konduktörsröst som ropar ut exempelvis “Mjölby näästa!” så blir det helt perfekt.
Även om nu inte rälsdunket längre finns kvar så älskar jag i alla fall att åka tåg. Det bästa som kan hända mig på en tågresa är när jag blir upplyst om att vi kommer bli minst en timme försenade. När jag då hör missnöjet från mina medresenärer så lutar jag mig lugnt tillbaka för att helt oförskyllt njuta en stund till.