I år som alla tidigare somrar bjöd min svåger tyvärr ut mig på seglats. Min svågers segelbåt är en Desperado 36. Begynnelsestyv men slutvek, som han brukar säga. Normalt blåser det alltid västlig vind på Mälaren vilket är bra när man ska segla från Västerås till den kungliga huvudstaden. Utom när jag ska ut och segla för då blåser det ostligt. Och regnar.
– Välkommen ombord din gamla landkrabba, hälsade min svåger när jag tog mina första stapplande steg på det hala plastdäcket. Det är ostlig vind. Vi får kryssa.
Jag är inte så förtjust i kryss för det innebär att båten lutar och seglen fladdrar åt olika håll. Dessutom är det en massa snören man ska dra i och så måste man huka sig för bommen. Svågern skriker obegripliga kommandon som jag gör mitt bästa för att utföra. Men jag vevar oftast på fel vinsch och drar i fel snöre. Min svägerska, som är en klok kvinna, drar sig tidigt tillbaka till båtens innandöme och lämnar mig och svågern åt våra öden. Därifrån återkommer hon då och då med kaffe och andra starka drycker som brukar lugna mina nerver.
Efter att ha passerat skrak-förstörda holmar med intelligenta namn som Stora Lillkobben eller Lilla Storkobben närmade vi oss den planerade hamnen för natten. Sju hjälpsamma turisttyskar tog emot repet som jag slängde iland och satte fast oss i bryggan. Svågern stängde av motorn som vi använt oss av sista biten och jag drog en suck av lättnad. Svägerskan, eller ruff-häxan som svågern kallar henne, tittade ut ur kajutan och ropade in oss för en kulinariskt läcker måltid bestående av filmjölk och kaviarsmörgås.
– Sjön suger, sa min svåger. Skål!
Därpå drack han med god aptit. Jag var genomblöt och huttrade. Båten kluckade i sjön på det sätt som gör att det är omöjligt att sova utan sömntablett. Efter maten tog min svåger fram sitt medhavda dragspel.
– Detta hör sjön till, sa han och drog bälgen hotfullt ut och in.
Svägerskan packade skyndsamt ner disken i en korg och gick i land. Själv blev jag sittande i båten och fick avlyssna ”Dansen går på Svinnsta skär” ett tiotal gånger. Det är den enda låt min svåger kan. När jag efter ett tag, skälvande, påstod att jag måste uppsöka land stod de hjälpsamma tyskarna åter samlade på bryggan. Denna gång såg de inte så hjälpsamma ut och det slog mig plötsligt hur väl dragspelsljud hörs nere vid vattnet.
Efter ett par dagar med ständig motvind var det så dags för det årliga examensprovet. Vi var på väg in i Fjanthamn vilket är höjdpunkten för min svågers årliga seglats. In i Fjanthamn går en riktig skeppare för fulla segel, gör en snabb gir framför bryggan, får ner seglen på ett smidigt sätt och styr i lagom fart mot anläggningspunkten. I god tid innan examensprovet skulle genomföras hade svägerskan smugit ner i ruffen med flytväst på. Svågern såg för en gångs skull lite blek ut och verkade nästan fundera på att tjuvstarta motorn medan han drack den ena konjaken efter den andra.
– Nu, skrek han plötsligt, svängde båten kraftigt åt ena hållet och jag släppte enligt kommando det snöre jag höll i.
Det var nog fel snöre, för bommen föll ner i sittbrunnen och begravde min svåger under ett vitt storsegel. Båten snurrade ytterligare ett varv och tog med sig två bojar innan den stannade 8 mm från bryggan och 2 cm från en Ligist- 77:a eller något liknande. Jag darrade i hela kroppen medan min svåger tog sig loss från seglet och lösgjorde båten från de gula bojarna. Flera hjälpsamma båtmänniskor hade samlats på bryggan och jag såg hur de log i mjugg.
Den kvällen somnade min svåger ovaggad. Jag packade tyst mina pinaler och lade en lapp på bordet: ”Katten har blivit sjuk. Jag måste hem”. Så smög jag mig bort mot färjeläget och kvällens sista skärgårdsbåt mot Stockholm. Jag kände mig lite som en förrädare när jag steg ombord på den trygga passagerarbåten. Det var då jag hörde en röst.
– Aron, så trevligt. Tar vi samma tåg till Västerås?
Jag vände mig om och stod öga mot öga med min svägerska.