I början av november var jag på arbetsförmedlingen. Den hjälpsamma damen skrev ut en lapp med en adress åt mig.
– Här är ett arbete som jag tror skulle passa herr Olnafors, sa hon. Det är en konstnärlig anställning.
Hon gav mig lappen där det stod Frasses Julgodis och en adress på Bäckby.
– Det är utbildning på det nya jobbet idag, sa hon sen. Herr Olnafors hinner om han tar bussen till Bäckby.
Det var inte svårt att hitta adressen. Pappskylten med Frasses Julgodis fladdrade käckt för vinden. Jag klev nedför trappan till källaren, förbi fyra gamla loppisbord, några rostiga cyklar och parti begagnade vinterdäck. Frasse hade tydligen mycket på gång.
Det var jag och tre till som var på utbildningen. Läraren var Frasse själv, en företagare med mörka glasögon och fladdrande blick, som oupphörligen lät bli att svara i telefon under de trettio minuter utbildningen pågick.
– Jag vill att ni ska ha ordentligt på fötterna, sa Frasse och provade ut tomteskägg och tomteluva på mig.
Jag trodde då att han menade all den kunskap vi skulle inhämta på kursen. Vi fick lära oss hur man snabbt trycker in en marsipantomte i munnen på försvarslösa fyraåringar och kräver föräldrarna på tjugo kronor och hur man röker en Camel utan filter utan att skägget ryker. Det kändes skönt att jag inte är rökare. Sedan fick vi lösa ut varsin plastback med marsipangodis för 3 000 kronor.
– Jag ringer när det är dags för första uppdraget, sa Frasse och tände en ny cigarett. Camel utan filter.
En vecka senare ringde han. Jag hade fått mitt första uppdrag på en tidig julmarknad hos en hembygdsförening i norra länsdelen kommande lördag.
Det var en gråmulen lördagsmorgon som jag och fyrtio andra ambulerande julmarknadsförsäljare samlades utanför bygdegården. Kunderna lyste med sin frånvaro medan jag plockade fram mina marsipanfigurer på det festliga salubordet med granris. Jag satte på min bandspelare med Carolas julvisor, iklädde mig tomteskägg och luva, och inväntade de första kunderna. Det var dimmigt. Carolas sångröst är överskattad. Jag frös.
Klockan åtta blev jag hungrig och åt upp en marsipanhäst eller liknande. Som tur hade jag kaffe med mig så jag kunde svälja ner bitarna. Klockan nio kom första kunden. Det var en äldre dam med rollator som antagligen hörde dåligt.
– Får man provsmaka, frågade hon och förde en stor marsipangris för fyrtio kronor till munnen.
– Njaääaa, sa jag medan hon mumsade på. Jag bjöd henne inte på kaffe.
Vid lunchtid låg jag 184 kr back efter att ha satt i mig en marsipantomte modell större samt bytt två marsipanhjärtan mot en stor pepparkaka och ett glas glögg från grannförsäljaren. Vid tvåtiden började det regna. Marsipansvamparna började tappa sin friska röda och vitprickiga färg och marsipangranarna började se gråa ut.
Tomtemössorna slokade och jag frös om fötterna. Jag packade ner de blöta resterna i plastbacken och åkte hem. På hemvägen åkte jag in till den lokala pizzerian och sålde plastback med innehåll för hundra kronor och en pizza. Åk inte dit och ät julbord, lova mig det!
Måndagen därpå var jag nere på arbetsförmedlingen igen.
– Jag undrar, sa jag till damen, kan man få tillfälligt jobb på posten och sortera julkort? Det gjorde jag mycket i min ungdom.
Hon skakade medlidsamt på huvudet. Sen skrev hon ut ett papper från sin dator.
– Här har jag ett arbete som jag tror skulle kunna passa herr Olnafors, sa hon. Det kräver konstnärlig färdighet. Själva arbetet är förlagt till mars nästa år.
Jag tackade och tog emot lappen. På den fanns en adress på Bäckby. Frasses Påskägg stod det överst.
– Är äggen av marsipan, frågade jag försiktigt.