För inte så länge sedan hörde jag ett intressant program på radion som handlade om min situation. Varje författare behöver en litterär agent talade en litterär agent om. Dessutom skulle författaren vara en författarinna som inte uppnått övre medelåldern. Gärna med tjusiga rasben och långt böljande hår som kan skrida fram på bokmässan i Göteborg och bli vidrörd av en hysterisk läsekrets.
En litterär agent kunde jag väl skaffa tänkte jag, men jag är varken ung eller kvinna. Det var då jag fick en av mina mera katastrofala idéer. Min kusindotter hade varit med i uttagningen till Hallstahammars Lucia och varit femma i Miss Västmanland för något år sedan. Dessutom har hon företräden av det mera kolossala formatet som hon gärna exponerar på släktmiddagar till fastrarnas fasa och farbrödernas förnöjelse.
Nu var hon arbetslös som de flesta andra 20-30 åringar i Hallstahammar är. Henne ringde jag och fick henne att anta rollen som Aron Olnafors mot en skälig timersättning. Jag begrep inte då vart de skulle bära hän. Tidningarna tände på idén och snart fanns hon på varje framsida i helfigur med texten detektivromanförfattare avslöjad. Jag får lov att erkänna att hon tog sig bra ut på bild.
Pressen hade blivit för hård på henne och därför hade hon trätt fram, meddelade hon med tårblänkande ögon bakom mascaran. Hjördis, som hon heter, är inte dum men hon har aldrig varit intresserad av skolarbete. Därför är bildningsnivån begränsad och jag såg till att följa med till den första signeringssittningen i en av länets större bokhandlar. Bara som litterär agent förstås och bara om det skulle komma svåra frågor om nobelpristagare eller Kafka.
Det blev inga sådana frågor. I en kö runt hela bokhandeln ringlade sig köpglada äldre herrar med ”Vernissage med Döden” i handen. Jag hade ordnat så hon fick sitta något framåtlutad när hon skrev så att de yttre företrädena dallrade i takt med handrörelserna. Männen stod som förstenade när hon blinkande mot dem med lösögonfransarna och frågade till vem boken skulle dediceras. Efter en halvtimme hade hon fått skrivkramp och jag fick lov att massera högerarmen och höja timersättningen.
På detta vis fortsatte det dag efter dag hela veckan. På fredagen var upplagan slut och royaltyn strömmade in på mitt konto. Jag betalade Hjördis enligt överenskommelse och gav henne som extra bonus ett vackert halsband med diamanter. Sådant hade jag nu råd med ty jag var en välbärgad litterär agent.
Någon vecka senare kom ett kuvert från en kändisadvokat i staden som Hjördis inlett ett tillfälligt förhållande med. Han undrade hur det kunde komma sig att den litterära agenten kunde ta merparten av royaltyn på bokförsäljningen då det inte fanns någon sådan klausul i avtalet mellan Aron Olnafors och bokförlaget. Inför hotet om en långdragen och dyrbar rättsprocess tvingades jag lämna ifrån mig merparten av min ersättning från bokförlaget så nu är jag lika barskrapad som vanligt.
Hjördis har nu förlovat sig med en litterär agent från Stockholm. Hon sägs skriva på en diktsamling när hon inte uppträder i olika TV-program och uttalar sig om nobelpristagare och Kafka. Själv försökte jag byta författarnamn på min bok nya bok som kommer på bokhandelsdiskarna nu till hösten. Men det gick inte förlaget med på av två skäl. Aron Olnafors var genom Hjördis ett storsäljande namn och dessutom hade boken redan gått i tryck.
Nu är det nog bara att anmäla sig på arbetsförmedlingen!