Härom veckan blev jag uppringd av P 4 Västmanland, ni vet radiokanalen för trams och flams – utan substans.
– Är det Aron Olnafors, frågade rösten. Det här är lokalradion. Vi hade tänkt sända din bok, Vernissage med Döden, som radioföljetong i sommar.
Jag blev förstummad. Tänka sig, Radio Västmanland, denna kulturens högborg bland de kommersiella radiovågorna!
Rösten fortsatte:
– Honorar utgår naturligtvis.
Jag blev om möjligt ännu tystare. Vad skulle vi göra utan Radio P 4 Västmanland, det fria ordets beskyddare, åsiktstorget för intelligenta människor?
– När kan du komma och börja med inläsningen?
– På fredag, svarade jag rappt. Jag kommer på fredag.
Efter samtalet ringde jag omedelbart min hårt prövade förläggare för att meddela den glada nyheten. Han blev, märkligt nog, inte lika upprymd som jag.
– Hur är det med din radioröst, frågade han. Håller den?
Jag förklarade att jag i skilda sammanhang umgås med talpedagoger, operasångare och skådespelare så detta borde på intet sätt vara ett problem. Dessutom hade jag gott om tid tills på fredag att gurgla mig med vademecum och sjunga upp mig i duschen. Min förläggare verkade dock inte helt övertygad.
Hela veckan gick åt till förberedelse. Jag åt havregrynsgröt varje morgon, gick stavgång minst en mil varje dag och tränade artikulationsövningar framför hallspegeln varje eftermiddag mellan klockan 15.00 och 17.00. Jag tror aldrig att jag varit i så god form någonsin. På fredagen tog jag min cykel och begav mig iväg mot Västerås där Radio Västmanland har sina lokaliteter. Jag hade virat en tjock yllehalsduk runt halsen för att inte förkyla mig i den friska vårvinden och knaprade försiktigt på några Läkerol för att stämbanden skulle vakna. Halv nio anmälde jag min ankomst i receptionen. En redaktionssekreterare kom och hämtade mig. Jag igenkände hans röst från telefonsamtalet. Vi tog vår tillflykt till ett besöksrum.
– Inspelningen blev bra, sa han. Arvodet för uppläsningen utgår inte förrän vi börjar sända och jag förutsätter att din förläggare delar med sig till dig.
Jag såg frågande ut. Hur kunde inspelningen vara klar och varför skulle min förläggare ha del av kakan? Redaktionssekreteraren såg min förvåning och förklarade.
– Din förläggare kom i tisdags och började spela in, sa han. Vi var klara i går.
Efter en kopp kaffe och lugnt småprat cyklade jag hemåt. På Vallbybron började jag få ont i halsen och känna mig öm i hela kroppen. När jag väl kommit hem tog jag tempen. 39,2. Det var bara att gå till sängs.
Vilken tur att det finns förutseende förläggare!