Efter att ha kunnat glädja mig åt både kritiker- och säljframgångar med min senaste bok så började vardagen snabbt infinna sig. Som ni alla förstår så blir man inte fet på en författarlön varför jag, som så många andra kulturutövare, måste tjäna mitt huvudsakliga uppehälle på andra sätt. Nu hade jag inte haft något extraknäck sedan slutet av oktober och upplevde att kassan började sina. Döm då om min glädje när min handläggare på kulturarbetsförmedlingen ringde och meddelade att hon hade ett alldeles ypperligt vikariat åt mig. ”Enligt prognosen torde det bli riktigt långvarigt” hade hon sagt och undrade försynt om jag var höjdrädd.
– Inte det minsta, svarade jag sanningsenligt. Min mamma var svajmastartist i sin ungdom och något har jag väl ärvt efter henne.
– Utmärkt, svarade min käcka handläggare, herr Olnafors har nämligen fått ett erbjudande som takskottare och ska infinna sig på Svennes Skott & Gräv klockan 07:00 redan i morgon bitti.
– Oj, det var snabba puckar, replikerade jag. Självklart infinner jag mig i morgon klockan sju. Var?
– I Köping. Firman ligger tydligen bara ett stenkast från järnvägsstationen om nu inte herr Olnafors kör bil.
– Bil kör jag för närvarande inte för jag har min Volvo PV avställd under vintern. På vintern känns det tryggare att åka tåg. Eller hur?
Av någon anledning kommenterade inte min handläggare det sista.
Klockan 05:30 påföljande morgon, efter en stadig portion gröt och med en välfylld unikabox, pulsade jag glatt iväg mot järnvägsstationen. Att cykla var inte att tänka på. Snöfallet låg tätt som en nyknuten ryamatta och snön nådde mig nästan upp till knäna. Ännu hade ingen plogbil nått i närheten av mina hemtrakter.
Väl nere på stationen märkte jag att allt inte var som det borde. Resande fanns det gott om men tågen lyste med sin frånvaro. Efter en stund fick jag klart för mig att inga tåg hade lämnat stationen det senaste dygnet och ingen kunde heller tala om när något tåg skulle gå. Och skulle något tåg komma eller gå så kunde ingen av de SJ-anställda lämna besked om varifrån det skulle komma och åt vilket håll det skulle gå.
– Det är snön och kylan, sa en stressad tågklarerare som stod och åt Novalucol i ett hörn, uppträngd av arga passagerare som viftade hotfullt med sina biljetter. Vintern har slagit ut både lok och växlar.
– Går där några ersättningsbussar? undrade jag. Jag måste nämligen till Köping. Jag har ett arbete som väntar.
– Tyvärr, blev svaret. Har ni tur så går det ett tåg klockan 14:40. Men vi kan inget lova.
Det var bara att pulsa hem igen. Väl hemma ringde jag min arbetsförmedlare för att informera henne om läget.
– Så sorgligt, sa hon. Bättre lycka i morgon. Förresten måste jag meddela herr Olnafors att det inte kan bli fråga om någon A-kassa för idag eftersom ni faktiskt har ett jobb även om ni inte kan ta er dit. Sådana är reglerna. Hur det blir med lönen kan inte jag svara för.
Hur det skulle bli med lönen kunde jag nog räkna ut själv.
Påföljande två dagar inträffade det samma. Inga tåg och inga bussar. Det var bara att pulsa hem igen. När jag kom hem den tredje dagens morgon så var världsbilden kraftigt förändrad. Plogbilen hade passerat utanför min bostad. Brevlådan och staketet var dolt under den vita massan. Flera timmar fick jag lägga ner på snöskottning.
Morgonen därpå vaknade jag med ryggskott och tvingades att sjukskriva mig. Nu får jag i alla fall, efter någon dags karens, lön från Försäkringskassan. Hoppas det inte hindrar mig från att skriva. Kåserier åtminstone.