Som så många gånger förr blev jag än en gång inkallad till chefredaktören på tidningen jag skriver för.
– Vad är det här? sa han och visade mitt senaste kåseri.
– Det är en historia om ett partytält, sa jag. Många läsare hade glädje av den. De kände säkert igen sig.
– Nåja, det är faktiskt november och partytältsäsongen är sedan länge förbi. Kunde inte Olnafors skriva något som är mera lämpligt med tanke på årstiden? Kanske något om julen!
– Det tror jag säkert att jag ska klara av, sa jag. Så länge det inte inkräktar på min konstnärliga frihet, vill säga.
Chefredaktören stirrade på mig och fortsatte:
– Det skulle också vara bra med en personlig åsikt för en gångs skull, sa han. Det lär ju ni kulturarbetare ha gott om. Som Sven Wollter till exempel. Fast inte lika provokativt. Lite mera lagom. Klarar ni det herr Olnafors?
Väl hemma satte jag mig för att skriva: Snart är det jul, skrev jag, denna eländiga högtid då vi irriterade stressar med julklappsinköp och städning fram till klockan sexton på julafton då vi för en kort stund försöker ge sken av att vara lugna och snälla. Utan att ens ha hunnit äta några pepparkakor.
Allt detta går väl an, speciellt om vi haft turen att missa Kalle Anka när han jagar en omåttligt irriterande hackspett för femtioelfte gången. Som sagt detta går väl an men så är det alla dessa hemska julkonserter som vi tvingas åhöra! Mardrömmen börjar redan vid Lucia då arbetsplatser över hela staden överfalls av skolungdomar som med glöggfläckar på nattlinnena och lussekattssmulor i mungiporna sjunger samma tradiga visor år från år. Samtidigt som de uttråkat framkväder sina sånger anlägger de drabbade god min och önskar att dumstrutarnas och luciakronornas falsksång snart är till ända.
Det här är bara början, fortsatte jag mitt skrivande. Tänk alla dessa körsångare som tycker att julen är deras högtid. Du dras med på den ena julkonserten efter den andra för att tvingas lyssna på allt från halvproffessionella fruntimmer i medelåldern, som spökar ut sig och sjunger à capella eller barbershop till grånande manskörer med spruckna stämmor allt medan vi åhörare skruvar på oss i konsertfåtöljerna och längtar hem. Det är ett missljud utan like och vi tittar medlidsamt på övriga i publiken som företrädesvis består av drabbade äkta hälfter, morföräldrar, barn och andra släktingar. Om de ändå hade kunnat sjunga bara för sig själva! Eller hållit sig till den berusade skaran på finlandsfärjans karaokebar. Körstämman i Skinnskatteberg är en lysande idé, där kan de plåga sig själva och likasinnade med sina dissonanser.
Men detta räcker inte. Dessa självupptagna och okritiska människor har också invaderat våra kyrkor. Den stämning som förr uppstod på en magisk julotta har nu förbytts mot ett oljud som gör att man tror att man hamnat mitt i grisslakten. När får vi tyst på Kör-Sverige och lugn och ro i riket? Behövs lagstiftning för att slippa detta gissel? För den bräckliga julfridens skull, om inte annat.
När jag kommit så långt i mitt skrivande lade jag pennan ifrån mig, lutade mig tillbaka och betraktade nöjd mitt värv. Då hörde jag skramlet av nycklar i tamburen. Min hustru hade kommit hem.
– Aron, sa hon, jag har något verkligt roligt att berätta.
– Jasså, vad då? undrade jag lite nyfiket
– Jag har gått med i kören ArosViolerna.
– Så roligt för dig, svarade jag så hurtigt jag kunde.
– Och så har jag åtta biljetter till vår julkonsert. Din mamma och pappa vill säkert följa med?
– Absolut, sa jag i dur och vek hastigt ihop pappersarket.