För ett tag sen blev jag uppringd av en tjänsteman som jobbar med kulturfrågor på landstinget.
– Aron, sa han. Vi har en kurs för dig. En kurs i ekonomi för kulturarbetare. Marknadsföring och alltihopa. Visst låter väl detta som mitt i prick?
Jag svarade ingenting så han fortsatte.
– Kursen är helt gratis. Till och med lunchen och kaffet. Det är ett EU-projekt för att få kulturföretagare att försörja sig själva och slippa ifrån nattvaktsarbete, deltid på systembolaget och annat. Vi har fått tag i två utmärkta föreläsare, Olof och Gösta. Kursen är åtta gånger från bokföring till skatter och deklaration. Säljteknik. Nämn vad du vill. Kommer du?
Han gick igenom kursdatum och jag talade om för honom att just då kunde jag inte. Det var då han började prata om min ansökan om ett landstingsstipendium och jag kunde, vid förnyad genomgång av min almanacka, se att tiderna passade mig precis. En Olnafors ger sig aldrig, som jag brukar säga. Om det finns åtminstone en krona att tjäna.
Rätt dag och tidigt på morgonen styrde jag så min PV mot folkhögskolan i Tärna där ekonomikursen skulle hållas. Vi skulle börja klockan tio men det var utlovat kaffe och ostfralla en halv timme innan kursstart. Inte så att jag misstror kulturarbetare på något sätt men ibland räknar de fel och tar både två och tre smörgåsar innan de tänker på att det kan vara någon annan än de själva som är hungriga. När jag kom in i lokalen visade sig min oro vara obefogad. Smörgåsarna var fortfarande inslagna i plast och kaffetermosarna välfyllda. Från lektionssalen hörde jag röster och antog att våra kursledare redan var på plats. I fikarummet satt en dam uppflugen i soffan med en diktsamling. Hon var iklädd stickad långkjol, bar palestinasjal, träskor och raggsockor så jag förstod att hon tillhörde kursdeltagarna.
– Hej, sa jag. Ska du inte ha någon smörgås? Och kaffe?
Hon lade ner boken och tittade allvarligt på mig genom sina runda glasögon.
– Jag är vegetarian, sa hon. Och kaffet är inte rättvisemärkt. Så återgick hon till sin diktsamling.
Jag tuggade själv i mig en skinkfralla. Den var torr och tråkig och jag kände mig lite som en dålig människa när jag drack av kaffet som inte var rättvisemärkt.
Halv elva hade kursledarna tittat ut en fem, sex gånger från studielokalen och tydligen konstaterat att vi ännu inte var fulltaliga. Förutom diktläserskan och jag hade fyra kursdeltagare till anlänt. Vi hade mycket trevligt. En högbarmad dam var operasångerska och bjöd på Läkerol för att vi skulle klara våra strupar i den torra luften. En skinntorr herre i femtioårsåldern presenterade sig som journalist och kåsör. Han bar en luggsliten kavaj och en lång halsduk som han virade lite extra om halsen varje gång han gick ut för att röka pipa. Det gjorde han var femte minut. Diktläserskan visade sig vara keramiker som hade börjat tröttna på bruksföremål och hade stora visioner inför framtiden. Riktigt vilka hann inte bli klarlagt. En långhårig tjugofemåring var jazzmusiker och trummade hela tiden på bordsskivan medan han drack den ena kaffekoppen efter den andra. Ögonen skymdes av ett par mörka solglasögon.
– Trött, förklarade han. Var ute på ett gig inatt och kom direkt hit. Så fortsatte han att trumma så att kaffekopparna skallrade.
Den sista i skaran var en mager flicka i tjugofemårsåldern med morotsfärgat hår, ankellång skinnrock och en säkerhetsnål i näsan. Hon hette Turid och var fotograf, specialiserad på kattfotografering. Kvart i elva blev vi inkallade i föreläsningssalen. Jag lade då märke till att alla kursdeltagarna bar stora väskor som om de var på väg mot en jordenruntkryssning. Själv hade jag bara med mig några få exemplar av mina böcker i en konsumkasse. Jag såg med spänning fram mot dagens föreläsning.
På vanliga kurser sätter sig alla kursdeltagarna längst bak i salen. Det gäller inte på träffar med kulturarbetare. Alla tryckte vi ihop oss så långt fram som möjligt. Det blir gemytligare så. Föreläsarna retirerade mot blädderblocket. Båda två var klädda i oklanderliga grå kostymer och slips.
– Bröderna Fonus, viskade den rolige kåsören till mig. Den kraftigare av de två föreläsarna harklade sig och tog till orda.
– Hej på er alla, sa han. Jag heter Olof och är småföretagsrådgivare. Jag sysslar med…
Plötsligt öppnades dörren med ett brak. En flåsande äldre herre med grått skägg ramlade in i salen. Han bar arméns överrock modell 59, en tubkikare och ett försvarligt paket under armen. Utan att säga något intog han en plats, våldsamt flåsande.
– Jultomten på semester, viskade den inte fullt så rolige kåsören till mig.
Den andre av föreläsarna tog ett steg fram. Han var uppenbarligen lite nervös för han tittade på klockan hela tiden.
– Hej, sa han. Gösta heter jag. Vi är lite försenade så jag tror vi börjar med en presentationsrunda på en gång. Om var och en håller sig inom tio minuter så tror jag vi ska hinna med dagen.
– Du kanske vill börja, sa han och pekade på operasångerskan.
Det skulle han kanske inte ha gjort. Ur sin väska drog sångerskan fram en peruk, solfjäder och en slängkappa som hon svepte över axlarna medan hon kastade slängkyssar mot oss alla. Kursledningen hade bleknat och slagit sig ner på var sin stol. Vid första höga C sprack glasen i Göstas glasögon, fönstren började skallra och kåsören gick ut för att röka. Vad jag förstod var det första vi fick höra ouvertyren Klisterprinsen som sen följdes av stora delar av hennes repertoar.
– Vad tyckte ni om min presentation, frågade hon när hon äntligen slutat.
Klockan var fem i tolv. Kursledarna var förstelnade. Vi gav henne stående applåder till klockan tolv. Jag började förstå att ekonomikurser för kulturarbetare är speciella. Dom är mycket, mycket roligare än vanliga ekonomikurser.