När lyckan någon enstaka gång ler mot mig så är det som om att jag alltid faller tillbaka till ruta ett. I och med mina framgångar med konstnärligt skapade rondellhundar drömde jag om en bekymmersfri tillvaro. Det var innan jag fick räkningen från den pensionerade snickaren som skulle tillverka mina alster. Den rimliga timlön vi hade kommit överens om hade ökats på med semesterersättning, Ob-tillägg och något som benämndes sociala avgifter. Med sorg i hjärtat tömde jag min pengaburk och fyllde hans fickor med reda slantar.
I plånboken fanns bara 121:50 och mitt enda fasta uppdrag var att skriva ett och annat kåseri. Och det förstår väl alla att det blir man inte fet av. Nedstämd och med ekonomiska bekymmer upp över öronen drog jag ner min basker i pannan och cyklade in till staden för att bevista Skrivarklubbens årsmöte. Där skulle jag få kaffe och smörgås, gratis.
När jag väl kommit fram till Aros Congress Center gick jag oturligt nog fel. Den herre jag kärleksfullt klappade på axeln var inte alls den kända författaren utan den för mig totalt okände civilingenjören Tage Hafverlund från ABB Robotics. I alla fall stod det så på hans namnskylt. Jag hade hamnat mitt i lunchsamlingen hos en grupp konfererande ABB-ingenjörer. Några av dessa slipsklädda herrar tittade vänligt och lite undrande på mig men jag höll god min. Jag ville ju inte gärna chikanera dem. De antog förmodligen att jag var en överbliven virrpelle från ABB:s utvecklingsavdelning.
Jag blev därför kollegialt medlotsad till den dignande lunchbuffén. Jag åt halstrad sjötunga tillagad på Provencalskt vis och till efterrätt slank det ner en fruktcocktail medan jag diskuterade kärnkraft med en glasögonprydd herre med pipskägg och förunderligt stirrande ögon. Det var den bästa gratislunch jag ätit på mycket länge.
Det var under denna måltid jag kom på min nya överlevnadsstrategi. På vägen hem cyklade jag förbi Myrorna och köpte en kavaj för fyrtio kronor och fyra slipsar för en tia. Här skulle gratisätas! Hemma strök jag hjälpligt några nylonskjortor som legat oanvända sedan jag avslutade min karriär som byråsekreterare inom Televerket. Jag hade ordnat passande kläder för kommande affärsluncher för endast femtio kronor. Nu var det bara att ta för sig.
På Sätra Brunn tillbringade jag en närande timme med trafikskolorna i länet. De trodde nog jag var eftermiddagens föreläsare när jag nalkades smörgåsbordet enligt högerregeln, toppade med åtta sillbitar och bromsade in med lite chokladmousse som dessert.
Oh, vilka ljuvliga måltider det är på slottet! En sådan matkunnig landshövding kan man väl inte ha i varje län? Här samlas representanter för länets olika näringar minst ett par gånger i veckan för att i kamratlig anda utbyta åsikter såväl över en bit mat som över kommungränserna. Så även jag mellan tuggorna. En biff var kanske lite seg en gång men jag klagade inte utan tog hem resterna till grannens hund. ”Jag har varit på konferens”, sa jag och lämnade över en doggybag. Jag blir säkert bjuden på grillfest i sommar.
Lunchen för länets ICA-handlare som ett bryggeri bjöd på blev dock lite i mastigaste laget. Jag vaknade visserligen till när jag cyklade hemåt vid tvåtiden men jag undrar hur mina lunchkamrater lyckades hålla sig alerta under föredraget om framtidens matvanor som skulle gå av stapeln under eftermiddagen.
Jag tyckte min idé var genialisk men som de säger, högmod går före fall. Istället för att inrikta mig på att utöka obefintliga inkomster hade jag minskat mina matkostnader till ett minimum. Konditionen hade blivit mycket bättre av mitt idoga cyklande mellan länets näringsställen men en dag, vid Stadshusrestaurangen, tog det stopp. Där hölls en konferens om Raka Vägen med många intressenter inblandade. Med andra ord, de allra bästa förutsättningarna för en lyckad lunch.
Jag anlände som vanligt någon minut efter tolv men anade genast att något inte var som det skulle. I entrén till restaurangen stod nämligen ett bestämt fruntimmer som hejdade mig innan jag hunnit lossa cykelklämmorna från byxbenen. – Och vart är ni på väg? frågade hon olycksbådande.
– Konferensen Raka Vägen, svarade jag i det hurtiga tonläge man använder sig av när man är ute på djupt vatten.
– Hur var namnet? undrade damen och tog fram en deltagarförteckning.
Vilka människor det finns, som inte litar på omgivningen. Jag kände på något sätt att min karriär som konferensätare började närma sig sitt slut.
– Ursäkta, sa jag och låtsades få ett viktigt telefonsamtal på mobilen. Jag återkommer.
Snabbt tog jag mig ut ur entrén, kastade en längtansfull blick upp mot slottet och äntrade min cykel. Den dagen åt jag varmkorv på macken.
I fortsättningen får jag nog hålla mig till provsmakningen på Konsum om jag inte hittar någon matnyttigare sysselsättning. Kanske som servitör på Stadshotellet?